Historien om Röstånga Gästgivaregård
Röstånga Gästgivaregård omnämns första gången i kyrkböckerna år 1647 och tillhör därmed en av de äldsta gästgivaregårdarna i Sverige. Postdiligensen mellan Klippan och Höör passerade här på sin tid och därför föll det sig naturligt att det var hit man gick för att få höra de senaste händelserna ute i världen. Gästgivaregården låg då vid gamla Billingevägen. Den första gästgivaren hette Niels Nielsen. Han efterträddes av Pål Nilsson, som var svenskvänlig och därför trakasserades av Snapphanarna. Som plåster på såren fick han skattefrihet när Skåne blev svenskt 1658.
I mitten av 1700-talet flyttade gästgivare Rydberg gästgivaregården till sitt nuvarande läge och utvidgade med flera tillbyggnader. Utbyggnaden var så pass omfattande att byborna protesterade. Protesterna var så högljudda att frågan till slut fick dras inför tinget. Förlikning blev det först den 14 oktober 1783 vid häradstinget i Röstånga. Rydberg ålades att varje midsommar under återstoden av sin levnad betala bymännen "3 stop brännvin, en fjärding öl och en kardus tobak". Under 1700- och 1800-talen samlades både skogsbor och slättbor runt gästgivaregården för att byta varor - den tidens Röstånga marknad. Traditionen förvaltades ända till 2012 med återkommande marknader.
1800-talets främste gästgivare var Johannes Jonasson. Han anlade en rymlig och vacker gårdstomt, mangårdslängor av ekekorsvirke och tegelstensväggar, tre eldstäder, egen brunn och 24 äpple- och päronträd. I gengäld var boendestandarden mycket låg. Ett gästrum kunde bestå av endast tre sängar och ett rangligt bord. Många är de resande som besökt gästgivaregården.
Lundastudenterna samlades gärna här och gästgivaregården kom därför i folkmun att kallas för "Röstånga Akademi". Här träffades man för att studera och dricka punch - eller föralldel dricka punch och studera, beroende på om den evige studenten och manusförfattaren Sam Ask ingick i sällskapet eller inte. Historien förtäljer om ett gäng glada studenter som 1904 kom och beställde in ett häftstift tillsammans med källarmästaren. Häftstiftet använde de till att fästa upp en 100-lapp på väggen, varefter en av studenterna förklarade att det var deras tillgångar för kvällen: "Var vänlig att servera det bästa ni har, men var också vänlig att säga ifrån i god tid, innan det börjar brännas!"
1906 ödelades hela gästgivaregården av en storbrand. Två år senare blev det bestämt att den skulle byggas upp igen. Den dåvarande stadsarkitekten i Landskrona, Frans Ekelund ritade en ny, vilket resulterade i det utseende gästgivaregården har idag.
Ekelund har även ritat Landskrona Rådhus och jugenthotellet Savoy i Malmö. Den 21 maj 1909 invigdes de nya lokalerna.
En legendarisk gäst har varit konstnären Per Gummeson, bondson från Österlen. Han kom på vad som skulle varit en 14 dagars visit, men blev så betagen av Röstånga och den vackra naturen runt byn och Söderåsen att han slog sig ner på orten och stannade i hela 40 år. Trakten påverkade hans sätt att måla och flera av hans konstverk finns att beskåda i Per Gummeson sal, som vi gärna valt att tillägna honom. Per Gummeson blev under sin vistelse nära vän med Oscar Mårtensson, gästgivaren från Eggers i Göteborg, som tog vid 1918. Mårtensson friköpte hela anläggningen och parktomten med tillhörande annex 1925. Han slutade då med hästskjuts och införde motordroska (bilmodell Nash) istället. 1939 byggde han till gästgivaregården med en stor veranda, vilket gjorde att han kunde utöka antalet gäster från 200 till hela 500 sittande gäster. Verandan har idag byggts om till Stora matsalen. Samma år började man även spela in Edward Persson-filmen "Kalle på Spången". Filmteamet hade fastnat för Röstånga Gästgivaregård och ville gärna spela in filmen här. Oscar Mårtensson valde dock att tacka nej till detta, då det stod klart att han skulle bli tvungen att stänga gästgivaregården under inspelningarna. För honom var det viktigare att hans stamgäster stadigvarande kunde komma på besök. Därför förlades filmen till Spången istället.
Oscar Mårtenssons son Olle Griwell efterträdde honom. Under hans och hustrun Boels tid besöktes gästgivaregården av komikerduon Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. Krögarparet hävdade att det var här de fick sin inspiration till filmen "Äppelkriget". Även politiska celebriteter har besökt gästgivaregården. 1954 arrangerade dåvarande statsminister Tage Erlander ett partiledarmöte här. Närvarande var även Erich Ollenhauer från Tyskland och Clement Attlee från England bland andra.
1983 genomförde gästgivare Einarsson tillbyggnad med konferensavdelning och 39 moderna hotellrum. Hösten 1984 övertog Bengt Jönsson Röstånga Gästgivaregård efter att i flera år drivit Spången. Helena Färlevik, Bengt Jönssons dotter, övertog rörelsen efter honom hösten 2005. Under åren 2008 - 2010 renoverades både konferensrummen och hotellrummen på nedre våningen.
Historien om Gästgiveritraditionen
Historien börjar redan på medeltiden då Skåne var danskt, då den som reste i Kronans tjänst enligt lag skulle ha rätt till fri logi och skjuts av bönderna. Detta missbrukades, med resultat att våldgästning bredde ut sig i landet. För att stävja detta fastslog Magnus Ladulås år 1279 att varje by skulle anställa en fogde, vars uppgift var att förse de resande med kost och logi. 1283 antogs en lag om inrättande av krogar i Helsingborg. Nya gästgiveristadgar tillkom under Gustav Vasa. År 1560 föreskrev han att det skulle finnas tavernor vid de stora landsvägarna. Året efter tillkom även en skyldighet att hålla skjutshästar samt ett förråd av mat, dryck och höfoder. Johan III fastställde bestämda taxor för olika förnödenheter år 1584.
Rikskanslern Axel Oxenstierna fastslog 1636 att gästgiverier skulle finnas på två mils avstånd vid allmänna stråkvägar. 11 år senare, 1647, omnämns Röstånga Gästgivaregård för första gången i kyrkböckerna. Drottning Kristina antog en ny stadga 1649 i vilken både skjutshåll och gästgiverier reglerades. Ofta var det länsmannen som var gästgivare. "För obekväm arbetstid" och andra uppoffringar han fick göra, fick han avsevärd skattelättnad. Ett gästgiveri skulle finnas varannan mil med en våning för adel, en för annat hederligt folk och en för gemena sällskap. Stallarna skulle vara stora.
1690 fanns det 39 gästgiverier i Skåne. Antalet ökade stadigvarande och 1740 fanns det 50. På gästgiverierna skulle det hänga skyltar utanpå huset som talde om vad gästgiveriet hette och dels vart skjutsen gick och hur långt det var dit.
Under 1700-talet tog sig de flesta fram genom att gå, eller möjligen genom att rida. För de som hade ekonomiska möjligheter gick det även att åka så kallad ”skjuts”, om man skulle färdas från en bestämd plats till en annan. Att åka skjuts innebar helt enkelt att man betalade för att åka med i en vagn dragen av hästar – med andra ord våra dagars buss och tåg. Man fick inte lov att transportera varor med skjutsen, utan enbart människor fick åka. Enda undantagen var fågel, ostron och hummer.
När hästen blev för trött för att dra vagnen längre, kunde man stanna till på speciella rastställen, gästgiverier, där man bytte till utvilade hästar som kunde föra resenärerna vidare. Här fick man även en bit mat och kunde sova över. Det var bara gästgivarna som hade rätt att servera öl, vin och sprit inom ett område på två mils radie från gästgivaregården. Det var dock en regel som inte alltid följdes så noga. En tre-rätters husmansmiddag kunde vid 1700-talets mitt talet kosta 12 öre, inklusive öl att dricka till. Ville man bara dricka en kanna öl kostade den 3 öre.
Efterhand kom tågen att ersätta hästskjutsarna och antalet resenärer blev allt färre. 1933 slutade man med gästgiveri och skjutsning i den bemärkelsen och gästgivaregårdarna övergick mer och mer till att bli de kulturhistoriska restauranger de är idag.